2020, Styx förlag, Svensk text, roman
ISBN 978-91-85747-81-8
När människan en gång slets loss från den levande jordens omsorg uppstod ett tomrum. Romanen Jord handlar om detta tomrum, om kraften vi förlorade, om samhället som uppstod, och om vår vilja att överskrida de gränser som då etablerades.
läs mer: https://styxforlag.se/pub/jord/
Utdrag:
När en kosmisk cirkel sluts och alla himlakroppar återvänder till sina ursprung, då, för ett ögonblick, står hon stilla. Mellanrummen faller samman. Utgångspunkterna förenas med målen. Tystnaden är fullständig. Sedan börjar det om. Tyngd och avstånd fyller hennes outtröttliga lungor. En makalös styrka spänner ut sin täta vävnad över gränslösa avstånd. Det kittlar och pirrar. Upprymd av de nya djupens löften släpper hon sin slöja.
Rummet träder fram. Hennes vindlande nerver blottas. Utan tomrum. Spiralformade minnen leker i svallvågorna från hennes oerhörda hastighet. Fylld av liv svämmar hon ut över sina egna gränser. Ingenting kan stå emot. Ingenting annat existerar. Likt vattenånga väller vågorna fram. Hårda och oemotståndliga. Het aska fyller hennes oändliga salar. Allt är ljudlöst. Allt är mörkt. Rummet virvlar och krusar sig. Hon följer rörelsen. Hon är rörelsen.
Avstånden förtätas och förtunnas. Det finns ingen början. Det finns inget slut. Ur tusenarmade stoftkaruseller slungas solar och planeter. Stjärnornas vassa ljus skär igenom hennes djupa mörker. Horisonternas ringar sluts och bryts. Ögon öppnas och stängs. Cykel efter cykel bär hon på sin hemlighet. Detta liv. Lyckan. Men hon säger ingenting. Det var det pris hon fick betala. Ett enda ensamt gap. Utan make.
Hon har inget centrum. Ingen röst. Inga råd. Bara svällande tystnad. Där träder hon fram. Hjärtslag. Blodets brus. En viskande sång. Ingenting kan störa. Hon tillåter allt. Men själv drar hon sig alltid undan. Hennes glödande trådar bleknar i bruset. Lyckan förloras, likt tårar i regn. Inlåsta bakom lager på lager av asfalt och glas, fjärmas vi från vad vi alla innerst inne vet: Glädjen är inget segel. Den är vinden och flykten.
Överallt är hon närvarande. Överallt öppen. En blick. Ett möte. Det är nyckeln. De är askar. Pärlemorskimrande kastar de sina lysande trådar genom tiden. Hennes ljudlösa röst. Ett ord, en skärva, ett ögonblick och ett klarnande samband. De är alltid större inuti än utanpå.
Men det är inte det sista ropet och dess ekon som öppnar hennes tunga portar. Det är steget tillbaka. Det är inte skallgången eller kikaren som upptäcker vad tystnaden betyder. Den är den första längtan. Då träder hon in. Med tusen vågors styrka bryter det igenom. Dag efter dag. År efter år. Decennium efter decennium. Långt under stormens yta. I sanden. På botten. Där visar sig de outforskade djupens samband. De genomskinliga kornen är minnen.
Ask i ask är tidens lag. Lager av sömn och dimma. De öppnas av sig själva. Tusen ögon reflekteras i varandra. Stenarna viskar. Du vet att din styrka är större. Dina käkar spänns. Men du behöver det inte längre. Det sista och enda motgiftet. Jord.